"Nu läker vi såren", säger Hanna Domfors om förtätningen av Norrköpings innerstad, men hon pratar också om den gyllene linjen mellan förvanskning och varsamhet i kulturmiljöer.

Hanna Domfors är stadsantikvarie. Hon har sitt tjänsterum i en gammal 1700-talsbyggnad som tillhör Stadsmuseet med nybyggen och byggkranar åt alla håll.

Västgötegatan är ett exempel på sådant som hon tycker har blivit väldigt bra med de gamla industribyggnaderna och de nya bostadshusen där det tidigare var mest parkeringsplatser.

Artikelbild

| Hanna Domfors ska värna kulturmiljön när det byggs om och byggs nytt, till exempel mitt i Industrilandskapet.

– Det känns som att gatan har blivit komplett, ett ganska intimt rum och så smalt som det faktiskt var förr.

Av det hon snappar upp på gatan drar hon slutsatsen att de som går där svängt från att vara skeptiska till att bli mer positiva nu när byggnadsställningarna tagits ner.

Hennes uppdrag som stadsantikvarie är att värna kulturmiljön för kommuninvånarnas bästa. Nu händer det mycket i staden och hennes kompetens kan behövas i allt från när en enskild fastighet ska renoveras till när en detaljplan tas fram för ett helt område. Allt kan hon inte hinna med, men det är ingen vågad gissning att en sak som hon kommer att prioritera är den detaljplan som ska tas fram för grannfastigheten till det lilla 1700-talshuset Sista Supen, några meter längre upp på Västgötegatan.

Hur skulle du beskriva Norrköping?

Artikelbild

| Palacehuset är en av stadens milstolpar, tycker Hanna Domfors.

– Det är en fantastisk stad. Norrköpings arkitektoniska arv är väldigt speciellt och hänger så otroligt nära samman med industristadens tro på sig själv. Hit flyttade många kapitalstarka människor med vilja och pondus. De trodde på sina verksamheter och de ville göra avtryck.

Det gjorde de genom att bygga, inte bara fabriker, utan också bostäder. Kaxiga byggnader, tycker hon och kaxig tycker hon att staden ska fortsätta vara.

Artikelbild

| Forssténska gården på Kvarngatan är också en milstolpe.

– Norrköping är aldrig lagom. Det är alltid det där lilla extra.

Men det gäller att tänka efter. Det är många som ska leva länge med det som byggs nu.

Artikelbild

| Minne. Det gamla tullhuset vid Hamnbron är en annan byggnad som berättar om en viktig händelse i stadens historia, säger Hanna Domfors.

– Annars kan det bli så om 80 år att alla tycker att "Gud så dumt det blev".

Länge var Norrköping en framgångssaga. Hjulen snurrade. Sedan började textilindustrin svaja. Rivningarna av gammalt och slitet gav en massa luckor i stadens rutnät och skapade en otydlighet. Då fanns inte så mycket kraft att bygga nytt.

Artikelbild

Det gör det nu, men om såren i staden verkligen ska läka gäller det att veta vad man gör. Ett hus som är rätt på en plats kan vara väldigt fel på en annan, förklarar hon.

– De flesta känner något när de går runt i Norrköping. Man tycker om de gamla husen, eller de nya.

Det hon märker är att gemene man kan ha svårt att sätta ord på varför något inte känns bra.

– Då säger man ofta att "det är fult", men det man reagerar på kan vara att byggnaden är för hög, fönster som inte stämmer med arkitekturen eller detaljer som bytts ut.

Plan- och bygglagen säger att kulturmiljön ska beaktas. Det finns en rad krav, men exakt vad de innebär måste avgöras i varje särskilt fall.

– Det är en gyllene liten linje, säger hon om skillnaden mellan varsamhet och förvanskning.

– Det finns inte något absolut rätt eller fel. Man får resonera sig fram.

Hanna Domfors tar Ståhlboms silo som exempel. Får man sätta in flera fönster i den eller är det att förvanska? Och blir det skillnad om man gör kopior av den sortens fönster som redan finns i byggnaden? Något svar har hon inte ännu.

Hon beskriver innerstadens rutnät som ett skelett och byggnaderna i rutorna som stadens DNA.

– Vissa är milstolpar, bärare av en viktig händelse i stadens historia.

De kan vara både gamla och mer nutida. På hennes lista finns till exempel Forssténska gården på Kvarngatan, Gamla fängelset med spinnhuset, Holmentornet, Tullhuset, Textilarbetareförbundets hus vid Drottninggatan, Palacehuset och Stadsbiblioteket. Det är inte alltid att de politiker som bestämmer helt håller med om hennes bedömningar.

En stad förändras förstås, men den behöver hänga ihop och den som rör sig i staden behöver kunna läsa av dess historia och de förändringar som har gjorts, tycker Hanna Domfors.

– Människor mår bra i välbevarade kulturmiljöer, säger hon och hänvisar till forskning från Malmö.

Den visar att vi påverkas av miljöer även om vi kanske inte förstår vad det är som får oss att må bra och känna oss trygga, eller tvärt om. Belysning och olika detaljer som exempelvis soptunnor påverkar förstås. Men forskningen från Malmö visar att också detaljer som orginalfönster och entrédörrar spelar roll, både för hur vi uppfattar gaturummet och för hur mycket vi är beredda att betala för en lägenhet. Det påverkar helt enkelt hur attraktiv vi tycker att staden är.